Emma

Igår var jag nämnligen hos Sofie och partykollektivet. Det var ett störtskönt gäng, men jag stannade kvar till nästan klockan tre, väntandes på att det skulle "ta av". Och så gjorde det inte det. Det berodde kanske i och för sig på att jag var nykter, och det var ju kul till den största delen, men jag kunde inte låta bli att känna den här lilla tomhetskänslan av meningslöshet när jag gick hem. Att inte känna att man riktigt connectade med någon på djupet. Och det blev värre idag, när det var lite folk på jobbet och det kändes lite meningslöst att stå där. Så jag tackade nej till ett sälj-möte jag skulle dykt upp på, och gick hem. Det var precis innan "Homansbyen" jag kände det. Suget, efter att göra något meningfullt. Suget efter att rädda världen.

Hur räddar man världen? Behöver man rädda världen? Ibland tror jag att min bild av att rädda världen är att läsa på en massa information, och sen sitta och klaga med andra som också läst massor om världen. Och det har ju inte funkat sådär strålande för de fattiga barnen i Afrika.

Egentligen är ju att rädda världen att hjälpa gamla damer över isen på trottoaren. Att fråga uteliggaren hur det står till. Att sopsortera och gjenbruke. Att springa efter någon när de tappat sin vante. Att ringa sin mamma och säga hur mycket hon betyder för en. Att inte köpa tiger-räkor när man går på restaurang. Att säga "JA!" när någon Greenpeace-värvare på stan frågar om man vill vara med och rädda världen. Att resa och träffa människor, så man inser att sättet du lever ditt liv på inte är det enda rätta.

Jag hoppas att en kräft- och ostomelett och lite SexAndTheCity får mig att känna mig bättre. Bank i bordet.