Hur lycklig är inte jag...
över att ha en så fin vän som jag har? Idag konkluderade vi till eftermiddagssolen på Bryggan, så som vi numera vanligtvis gör, livet här och nu, då och imorgon. Och jag fick äntligen sätta fingret på vad det är som har legat och grott i mig de senaste veckorna; jag saknar en fast punkt nära mig. Min familj är så långt borta. Och när jag äntligen skapar en ny liten familj någonstans, splittras vi alltid upp. Det har gjort det de senaste två åren, och det tär, så enormt.
Jag såg förresten slutet av en film i helgen, "Ira&Abby". Jag har lastat ner den för att kolla på, för den beskrev så detaljerat en tanke jag har haft så länge angående relationer; att varför gifter man sig? I filmen visas en scen, där en massa folk med splittrade äktenskap har gruppterapi, och en kille säger; men varför gifter vi oss, när det inte finns några lyckliga äktenskap? Och de kommer med olika teorier om att man försöker hårdare, visar gott föredöme för barnen, får skattelättnader osv. Så kommer en fram till, att det är kanske bara för att det är en så jävla bra fest. Eller att det är ett långlivat mode.
Det som jag alltid föreställt mig om mina framtida relationer är inte ett stort bröllop eller att det är livslångt. Jag tror att man kan ha ett livslångt förhållande, men att det är långt ifrån alla som är det. För mig är, och jag hoppas att det alltid kommer att vara, det viktigaste att man håller ihop sålänge det är sant. Och sen låter det vara.
Kommentarer
Trackback
