Emma

Efter lite förhandlande med mig själv bestämmer jag mig för att gå ut och springa en liten runda på 15 minuter innan jag ska till Gabels. Jag hinner uppför backen mot Ullevål Sjukhus när jag under uppvärmingen springer rakt ner i ett litet hål och jag känner hur hela ankeln viker sig och gör sinnessjukt ont. Jag fattar att jag antagligen dragit upp min gamla stukning från förra året, men jag kan verkligen inte förflytta mig. I samma ögonblick ringer Amanda och hon får ta hand om en stackars chockskadad smärtfull Emma Jönsson via telefonen. Hennes råd är att få dit någon som kan linda min fot, ha den i högläge och komma hem. Så jag ringer Linn. Min fantastiska fina Linn. Hon hoppar på första trikken och jag kravlar mig till en gräsplätt där jag lägger mig för att vänta på henne.

Då slår det mig att jag kommer ju inte att kunna ta mig till Gabels inom en timme, och jag ringer i panik till Trine som får springa över vägen och försöka få tag på Anna som jag hoppas till gudarna ska kunna covera för mig! Jag ringer också Hai för att berätta att jag ligger i vägkroken och hoppas att hon kan hjälpa Anna, och hon erbjuder sig att skjutsa mig till akuten, men jag säger att Linn är på väg. Sedan följer en rad hjälpsamma människor som jag bara är sjukt tacksam över!!

Dels går det förbli människor som frågar hur det går, och ett killgäng erbjuder sig att bära mig till sjukhusmottagningen. Hai ringer och erbjuder sig att skjutsa mig igen. Linn kommer med första bästa trikken och stöttar mig i ett försök att ta mig till sjukhuset. Vi inser snart att det inte går, och Linn vinkar in en taxibil som skjutsar oss GRATIS in till akutmottagningen. Där får vi veta att vi behöver ta oss till legevakten nere i stan, då de bara tar hand om livshotande skador, men de beställer en taxi till oss, som vi får GRATIS. Anna säger att hon kan ta hand om espressokvällen åt mig, och jag meddelar födelsedagsbarnet.

Väl framme på legevakten blir jag mottagen av en sköterska som ger mig en lapp och ett par kryckor. Där sitter vi sen och väntar och får se ett gäng fulla engelsmän varav en har kuttat upp sin barfota fot. Dumma människor som är lite störande när de festar vidare i väntsalen.

Jag får sen möta en sköterska som bandagerar min fot, ger mig en ispåse och frågar om jag har blivit behandlad av läkare utanför Norge det senaste året. Jag säger att jag var hos tandläkaren i Sverige förra året, och tänker inte mer på det.

När jag sen blir inkallad i ett undersökningsrum, har de täckt över allt med blå operationsdukar på grund av någon smittorisk (!), och alla läkare som undersöker mig måste använda handskar. Allt tack vare mitt tandläkarbesök i Sverige... Jag får röntgat ankeln och knät, men de kommer fram till att ingenting är brutet utan bara ett par ledband som antagligen är av. Jag får en stödskena, bandage, kryckor och en journal som beskriver händelseförloppet med "En svensk pike som tråkket over under jogging for 2 timer siden". Därefter blir jag skickad hem, och eftersom att jag var ute och joggade hade jag inga kontanter på mig, utan fick snällt fråga trikkchauffören om jag snälla fick åka med ändå. Det var en snäll chaufför så det fick jag.

Väl hemma tänker jag över dagen, och tänker på alla människor som ställt upp för mig under kvällen, och hur lycklig jag är över att jag har dem i mitt liv. Tänk om ingen hade orkat komma och hjälpa mig, eller ingen orkat jobba ett par timmar för mig. Tänk vilka fantastiska vänner jag har, och vilken tur jag hade den dagen. Tur i oturen. Och alla hjälpsamma främlingar som sträckte ut händer. Jag blir så rörd när jag tänker på det. Det är inte förrän man är riktigt utlämnad man verkligen förstår hur mycket man uppskattar att någon hjälper till.

Tack till alla där ute som någon gång hjälpt till!!