Emma

Hässleholm är inte vad jag minns. Det har ändrats. Har insett att mitt liv verkligen fanns i Oslo, här har jag inte mycket mer att hämta. Jag saknar vännerna, pulsen, utelivet, jobbet. Att inte jobba gör mig galen, och slapp. Går upp sent och lägger mig med känslan av att inte ha gjort någonting vettigt. Gud vad tacksam jag är att jag åkte härifrån! Att jag vågade, att jag bara drog och gav liv åt mina drömmar. Trots allt det kostat mig, så märker jag när jag sitter på mitt rum en lördagskväll, att här hade jag dött. Tack för att jag inte fegade. Tack för att jag tyckte att jag var värd något bättre. Det kommer jag aldrig att ångra.

På senare har jag börjat få lite ångest över min resa. Vad fan ska jag på andra sidan jorden liksom?! Jag har levt så länge med en vardag som var en tillfällig vardag som är svår att förklara. Man har skapat sig en vardag i något som man vet snart ska ta slut, och därför har det inte känts som en vardag. Man har aldrig blivit så uttråkad, som jag märker att vissa som ska ut på samma resa som mig har känt. Därför har det inte varit lika motiverande, att bryta upp och ge sig ut. 3 veckor i min kära hemstad tog bot på den. Jag måste härifrån. Gud, vad länge sen jag kände så! Men nu när jag känner samma desperata känslor som för 3 år sedan, känner jag mig som 19 år igen, och det är lite nostalgiskt.

Kommer jag någonsin att känna mig som 22?! :)